veraskattner.blogg.se

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men jag kan iaf börja med att säga. Jag är inte bra på att förklara, använda stor bokstav och punkt och suger på att stava hahah. Men jag har tänkt på det ett tag, jag vill skriva av mig och lätta på känslorna lite hade jag tänkt. Just därför skriver jag detta, inte för att någon ska tycka synd om mig eller bry sig om mig. För om du inte brytt om mig innan detta inlägget kan du skita att bry dig om mig efter detta. 

 

 

 

 

Men vi kan ju börja där "allt" började.  Från 0 - 9 eller iaf till 8 har jag väl alltid varit lite utanför. Inte riktigt "passat in" eller fått vara med. Från 0 - 3, kan jag säga att jag inte kommer ihåg jätte mycket förutom att jag inte alltid fått vara med. Eller om jag var med så var jag alltid lite "bort knuffad". Men jag hade vänner jag var väldigt tajt med 1/2 tjejer, men det var lite till och från.

 

Men iaf i 3 var det då det började. På min gammla skola i lågstadiet hade vi ngt som hette hoppet och framtiden och i 3 slogs vi ihop. Från att gå från världens lungnaste klass till världens stökigaste klass. I min nya klass fanns det även en kille som har förstört hela min skolgång. Det var inte bara han men jo i stortsätt gjorde han allt. Tyvärr gick vi i samma klass från 3 - 9 och än idag vill jag bara spy på honom. 

 

Men iaf i trean började det väl "bara" med att bli kallad olika grejer som t.ex hora,gris,tjockis och att jag var ful. För en 8 årig? Vera var det inte jätte roligt att höra, jag blev väldigt ledsen och tog väldigt illa upp. Men jag antar att man lär sig. Under denna tiden hade jag vänner men lite fram och tillbaka, just i trean kom jag inte ihåg ifall jag var mycket med min tvillingsyster men hon var säkert med mig.Men ett minne från trean som jag kommer ihåg i nästan minsta detalj är under en vinter. När 8 åriga Vera var taggad på att åka pulka i backen vi hade bakom husen. Men det blev inte jätte roligt. Jag hade precis åkt ner från backen när ca 14 killar? Kommer och bah " nejmen där är ju grisen, vart har du varit". Trycker in mig i ett hörn och skrattar åt mig, jag sätter mig ner håller om mina knän och börjar gråta. Tjejerna stod ovanför backen och kollade ner, självklart var det inte bara killar som var elaka mot mig, men just i denna stunden där och då var det endast killar. Efter en stund gick killarna iaf bort och min kompis kom fram till mig tog tag i mig och vi gick därifrån.  ( Självklart var det ingen lärare runt om kring oss där och då) 

 

Mitt liv i skolan fortsatte såhär, jag blev kallad massa saker dagligen, men 5 och 6 var absolut värst. Fyfan vad dåligt jag mådde. Det var många dagar jag kom hem med gråten i halsen. och det var MÅNGA gånger jag vaknade med så fruktandsvärt ont i magen för jg hade sån ångest och jag ville verkligen inte till skolan, jag vägrade. Flera dagar vaknade på morgonen hade så sjukt ont i magen av ångest och oro och grät. Jag sa alltid till mamma och pappa att jag hade så ont i magen och att jag inte kunde gå till skolan, men sa väl aldrig riktigt anledningen till varför jag hade ont i magen. 

 

Det var en morgon som jag kommer ihåg så himla tydligt då jag och min tvilling, vägrade att gå till skolan på morgonen. Jag hade iaf super ont i magen då jag hatade vara i skolan och kände mig bara obekväm och rädd. Jag sa till pappa att jag inte ville till skolan men han tvingade oss, så efter mycket om och mig traskade vi dit. ( jag och min syster då) Men hade bestämt mig för att gå till skolsyster då jag hade så ont i magen. Men hade bestämt med min syster att jag går till skolsyster så går du till lektionen och säger till våran lärare att vi är där. ( Då vi var sena till lektionen) Men när jag är hos skolsyster var hon inte där. Så går till klassrummet, då är inte min syster där då vi hade halvklass, och ena halvan var hos musiken och andra no i klassrummet. Går in i klassrummet men märker då att det inte är min grupp, så alla skrattar åt mig när jag kommer in där. Jag går ut igen och sätter mig utanför och gråter, går sedan ner till musiken. Där min syster sitter och gråter eftersom hon hade gått tillbaka till skolsyster och då var inte jag där och då antar jag att hon blev orolig. När jag ser min syster gråter, gråter jag ännu mer och alla runt omkring fattade ju ingenting, förutom då världens bästa lärare som vi hade i musiken som kramade om oss båda och snackade lite med oss. Men i speciellt 5 var det i skolan lix jag och min syster mot världen så jag kom ihåg det iaf. Nu när jag berättar denna händelse låter det som världens minsta grej, men känslan av att gå in i klassrummet och alla börjar skrattta var inte rolig. 

 

Just femman var sjukt jobbig. Alla bara fryste ut mig, kallade mig saker. Jag fick inte vara med någonstans och jag HATADE verkligen skolan.

 

Men så jag kom ihåg det var jag den lite mer "utsatta" då jag hördes lite mer eller hörs lite mer än vad hon gör. Pratar,skrattar och är bara en sån person man lägger märke till mer i guess? Min syster var mer den som fick hänga med den ensamma vargen, men det är jag också väldigt tacksam att hon gjorde. 

 

Men en " scen " från 6 jag också kom ihåg väldigt mycket. Det var när vi hade rast jag hade väntat lite med att lägga in mina grejer i skåpet då det var så mycket folk där. Men när jag kommer dit står den äckliga killen där och typ 2/3 stycken till. Då frågar han mig " Vafan gör du här, gå härifrån" och om jag inte minst helt fel svarade jag ngt små drygt tillbaka. Då puttar han in mig rakt i skåpen, vilket faktiskt gjorde rätt ont. Så säger han något med "Gå härifrån ingen vill ha dig här". Men det värsta va allt var att jag hade varit sjuk några dagar innan den dagen och det var min första dag sen jag var sjuk. Då säger han till mig " Stick härifrån ingen vill ha dig här, det har varit jätteskönt när du varit borta". Det stack till riktigt i hjärtat. För visst det var säkert så, ingen vill ha mig där och det märkte jag ju men att höra det "svart på vit " gjorde mig super ledsen. Men för att inte visa mig svag sa jag tillbaka " AA önska att du var sjuk det hade varit jätteskönt". Vilket inte var bra att säga och jag gjorde ju samma tillbaka till honom. Men tror även jag gjorde lite för att han skulle förstå hur ont i det gjorde att höra det. 

 

 

I 7 och 8, då var det mest ord,viskningar och skrattningar. Det var ju också sjukt jobbigt men, då brydde jag mig inte just om orden. Utan det var just dethär, Varför jag? Varför hackar dom just mig? Vad gör jag för fel? Människor i klassen kunde kalla mig tjock och ful, jag tog inte åt mig av det, jag brydde mig inte över det för jag vet att jag inte är ful och nej jag är varken den smallaste eller snyggaste människan på denna jorden men jag är inte heller super tjock eller super ful. Så det sket jag fullständigt i, men jag fattade aldrig varför det just skulle vara jag??

 

Även på redovisningar blev jag skrattat åt, efter redovisningar kom människor fram och bah vad sa du att det hette? Skrattade åt att jag skakade eller stannade upp mitt i texten osv. Kunde inte säga ett ord t.ex osv. Det var t.ex under en redovisning på engelska ( Jag är världelös på engelska) som jag skulle säga coke oså råkade jag säga cock. Vilket jag inte fattade att jag sagt fel på förrens efteråt när alla gick och skrattade åt mig och påminde mig att jag sagt fel i typ två veckors tid. Nu i efterhand kan jag skratta åt att jag råkade säga så fel. Men i stunden var det sjukt pinsamt och mådde jätte dåligt över det. Tycker dock det är fortfarande sjukt respektlöst att dem gick runt och sa det. 

 

Jag hade även två bästa kompisar som gick en årskurs över mig som jag var med hela tiden. Då hackade dom på mig ( alltså dom i min klass) att jag var dryg och trodde mig när jag var med dom. Skrattade alltid åt mig när jag gick förbi i korridoren tsm med dom. Jag gjorde ALLT för dessa två tjejer dom var mitt ALLT. Det fanns perioder då dom inte heller var super snälla mot mig och då mådde jag ännu sämre och var ännu ensammare haha. 

 

I 8 var det mycket skratt,viskningar och kommentarer. Som faktiskt gjorde ont. Men en sak från 8 jag verkligen kom ihåg var när jag hade typ ett par utsvängda yogapants eller va det nu heter. ( absolut inte dom snyggaste, men dom var och är så sjukt sköna så vem bryr sig då om dom är fula?) Jag vet inte vad denna vidriga killen som alltid tryckt ner mig i alla dess år ville med dom byxorna. Men när vi gick till lunchen en dag, hörde jag skrattningar bakom mig och såg då att han hade sin telefon i handen riktad mot mig och skrattade. Fattade dock inte riktigt varför. Men sedan fick jag då reda på att han tagit kort på mig och speciellt min röv tror jag det var och skrivit ngt och skickat till över 20 personer. Kom inte exat ihåg vad han skrev men det var ngt med " Go röv oså en skratt smiley". Efter den dagen har jag aldrig satt på mig dom där byxorna förutom om jag träffat ngn kompis och vi har varit hemma. Jag kom ihåg att jag gick runt och skämmdes flera dagar efter och mådde faktiskt riktigt dåligt över. Skulle vilja sätta på dom i skolan än idag men av att tänka på det får jag bara en stor klump i magen. 

 

Sen även har jag blivit kränkt av lärare. Speciellt en lärare han gick runt och kallade mig E - Barn. Så fort vi fick tillbaka ett prov eller när vi pratade så sa han att jag var ett typikt E - Barn. och nej jag hade inga toppen betyg, men något E - barn det var jag inte. Och om jag hade varit det, så går man inte runt och säger det!! Men det rektor anmälde jag och Mamma honom för, även andra saker han gjort mot mig. 

Sen en annan lärare kränkte också mig, hon sa alltid " Vera du låter mycket, ropa på alla och säg att vi börjar" förlåt men vem fan säger så? och sen är jag någon jävla lärare eller nej?? Jag är så trött på att höra en sån kommentar eller " Gud vilket jobbigt skratt du har, eller ngn som härmar mitt skratt eller kommenterar att jag låter mycket" Jag kan inte hjälpa hur jag skrattar jag önskar att jag inte skrattar som en efterbliven säl ,men kan tyvärr inte göra ngt åt det. Jag har även alltid pratat högt kommer alltid göra det och det är sjukt svårt att bara ändra på så snälla låt mig bara vara. 

 

Sen vill jag även säga att jag har inte heller varit en ängel i alla dessa situatoner, men jag har ALLTID brytt mig om andra och även fast jag kanske inte alltid visar det, vill jag aldrig något illa eller menar aldrig något illa. Jag kan oftast uppfattas som en bitch/ sur eller kanske till och med elak men jag vill bara att du ska veta det att jag menar aldrig det och det är inte min mening att uppfattas så det är bra sån jag tyvärr blivit efter alla dessa år.r och kanske just fått dom sidorna för att ja inte ska ses som "svag och sårbar" då jag alltid blivit lite nedtryckt. 

 

Än idag kan jag fortfarande fråga mig själv, varför just jag? och jag kommer nog aldrig få svar på den frågan. Jag är fortfarande livrädd när jag ska redovisa inför min nya klass nu på gymnasiet. Jag är fortfarande livrädd att dom ska skratta åt mig osv. Men dom verkar hur snälla som helst så jag tror inte det är något dom kommer göra. 

 

I 9 i grundskolan, var typ då jag hittade en trygghet. 3 Fantastiska killar som förändrade så jag faktiskt tyckte det var roligt att gå till skolan. Kände mig även välkommen och kunde vara mig själv med dom också utan att dom klandrade mig för det. Jag önskar bara jag hade hittat dom innan, men bättre sen än aldrig? Dom förändrade min skolgång och det är jag sjukt tacksam över!!! <3 

 

Nu går jag första året på gymnasiet och trivs super bra i skolan, klassen och med dom flesta lärarna. Fortfarande får jag en stor klump i magen av att t.ex redovisa men det är något jag verkligen ska försöka jobba bort.

 

Nu har jag skrivit av mig "lite" hahah, detta är tyvärr bara 1/3 av alla hemska minnen jag har. Men vissa grejer måste man ibland också hålla för sig själv. 

 

Tusen tack till er som läste enda till slutet. 

 

Vera skattner 

Insta: Veraskattner

Snap: Veranibell

Email: [email protected]

P&K